Facebook Twitter LinkedIn Sähköposti

Universal­bidrag som skydd mot marginalisering

”Det sociala trygghetssystemet skulle vara mycket effektivare om systemet vore enklare”, säger Päivi Nerg i sin analys.
Text Päivi Nerg, understatssekreterare vid finansministeriet, översättning Kurt Kavander

I våras offentliggjorde de industriella ländernas organisation OECD en landsrapport om Finland. I rapporten ingick bland annat förslag till hur det sociala trygghetssystemet kunde utvecklas. När jag analyserar rekommendationen försöker jag fundera över hur vi kunde förbättra situationen för den andel individer på cirka 10 procent inom den finska sociala tryggheten som utnyttjar cirka 75 procent av alla social- och hälsovårdstjänster.

Ett universalbidrag skulle råda bot på att folk bollas från den ena disken till den andra.

Ett universalbidrag skulle råda bot på att folk bollas från den ena disken till den andra. En av de viktigaste observationerna i rapporten är att ett universalbidrag likt det brittiska Universal Credit väsentligt kunde förbättra situationen för de utslagna i Finland.

Ett universalbidrag skulle förebygga att personer med många problem hamnar in i en pusseldjungel av olika bidrag där de måste balansera mellan konsekvenserna av olika bidragsformer. Bidragets belopp skulle bestämmas utifrån de tidigare inkomsterna och omformas i takt med att bidragstagaren får tag på jobb eller lyckas sköta försörjningen på något annat sätt.

Samhällsmedlemmarna förblir produktiva om de inkluderas.

Samhällsmedlemmarna förblir produktiva om de inkluderas. Idag vågar många som lever på förmåner inte avstå från dem och ta emot arbete. Man är rädd för att förmånsprocessen börjar om från början om jobbet tar slut. I sådana situationer vore ett universalbidrag enklare.

Ett universalbidrag skulle garantera att alla inkluderas i samhället och dessutom uppmuntra var och en till arbete och till att självständigt förbättra sin egen situation.

Den finska arbetskulturen borde ändras så att den gynnar flexibilitet i arbetet och olika arbetsmodeller.

Den finska arbetskulturen borde ändras så att den gynnar flexibilitet i arbetet och olika arbetsmodeller. För att få tillgång till all kompetens i vårt samhälle borde vi godkänna olika slags arbetssätt. Till exempel i slutet av karriären borde det vara möjligt och betraktas som hedervärt att övergå från ledarposter till sakkunniguppgifter för att vi ska orka arbeta så länge som möjligt.

Finland har sedan cirka tjugo år tillbaka genomsyrats av tänkesättet att vi i arbetslivet borde ge plats för de unga. Samtidigt har en kolossal mängd kompetens gått förlorad. Vi står oss inte i den internationella konkurrensen, om vi alla har för avsikt att gå i pension som 60-åringar. Regeringen måste nu tillsammans med arbetsmarknadsorganisationerna, företagen och läroanstalterna ventilera genom vilka metoder och incitament detta tänkande kan brytas.

Själv bytte jag nyligen min post som kanslichef vid inrikesministeriet till min nuvarande tjänst som understatssekreterare vid finansministeriet. Många förvånade sig över att jag ville byta min post som chef på elitnivå till en sakkunnigtjänst, men jag uppfattar det själv som att jag befinner mig på första parkett och får vara med om att föra vårdreformen vidare. Samtidigt kan jag genom min kompetens och erfarenhet bidra till att bygga upp framtiden.

Päivi Nerg, understatssekreterare vid finansministeriet