Suvi-Anne Siimes, verkställande direktör för Arbetspensionsförsäkrarna TELA rf, har en lång politisk karriär bakom sig. Hon har varit bland annat ordförande för vänsterpartiet och andra finansminister. Hon längtar inte tillbaka till politiken, men försöker på sin nuvarande post medverka till att samhället bär sitt gemensamma ansvar för dem som behöver stöd.

Enligt Siimes har arbetspensionssystemet regelbundet setts över så att det svarar mot förändringarna i världen och kommande behov. Det finländska arbetspensionssystemet har ansetts höra till de bästa i världen.

Nu vore det dags för en liknande översyn av den sociala tryggheten.

”Pensionssystemet är i själva verket förvånansvärt modernt. Pensionen tillväxer utifrån allt arbete – också korttids- och deltidsanställningar. Den som pensioneras kan få både företagar- och arbetspension”, påpekar Siimes.

Hon anser att det befintliga utkomstskyddet för arbetslösa är sällsynt olämpligt med hänsyn till de pågående omvälvningarna i arbetslivet.

Det är viktigt att försöka skaffa sig försörjning även via små källor och vid behov också på olika håll.

”Skyddet stöder inte dem som sysselsätter sig genom korta ströjobb. Skyddet för företagare respektive anställda har inte sammanjämkats. Det är viktigt att försöka skaffa sig försörjning även via små källor och vid behov också på olika håll. Man borde uppmuntra till detta och inte upprätthålla ett system som försätter individer i en mängd oskäliga situationer eller slår ut dem ur systemet alltför lätt.”

Mod att skaffa barn

Enligt Siimes borde den sociala tryggheten inte förnyas utifrån enbart ekonomiska grunder.

”Först måste vi besluta om vad som kan betraktas som en tillräcklig nivå på den sociala tryggheten och hur mycket olika avgifter vi vill ta ut för att bekosta den”, konstaterar Siimes.

Enligt Siimes borde vi nu diskutera arbetsgivarnas andel av den framtida finansieringen av den sociala tryggheten.

Vad är arbetsgivarnas andel av den framtida finansieringen av den sociala tryggheten?

”Arbetspensionerna bekostas till en mycket liten del med statliga medel. Finansieringen kommer från arbetsgivarna och arbetstagarna. Trenden har varit att arbetsgivarnas socialskyddsavgifter i förhållande till de utbetalda lönerna har sjunkit under de senaste tjugo åren. Arbetsgivarnas arbetspensionsavgifter håller på att gå tillbaka till samma nivå som på 1990-talet. Arbetsgivarens FPA-avgift har avskaffats helt.”

”Genom detta har man velat trygga företagens internationella konkurrenskraft. Priset på arbetet borde dock inte få vara företagens enda konkurrensfaktor. Konkurrenskraften borde härröra från det mervärde som företagen genererar för sina kunder.”

Siimes menar att föreningen av arbete och familjeliv borde underlättas. Hon tycker att det ur hela samhällets synvinkel är viktigt att man vågar skaffa sig de barn man vill ha.

Vi skulle ha mycket att lära oss av hur man förenat arbete och familjeliv i Sverige.

”Vi skulle ha mycket att lära oss av hur man förenat arbete och familjeliv i Sverige. Den svenska nativiteten är större, samtidigt som föräldrarna är mindre stressade än hos oss. I Sverige jobbar föräldrarna ofta 85–90 procent av den fulla arbetstiden, vilket räcker till för att sköta arbetsuppgifterna, men fråntar familjerna den yttersta brådskan. Arbetsgivarna uppmuntrar de anställda till att utnyttja den förkortade arbetstiden, och papporna deltar oftare i barnskötseln.”

Hållbarhetsgapet utgör inte någon prognos

Mauri Kotamäki, chefsekonom på Centralhandelskammaren, arbetade tidigare på Tela. Kotamäki har avancerat i karriären från det ena betydande uppdraget till det andra ända sedan han på finansministeriet erbjöds möjligheten att bidra med sin insats i Jukka Pekkarinens arbetsgrupp för en reform av pensionssystemet, bland annat genom att beräkna pensionssystemets ekonomiska hållbarhet och hållbarhetsgap.

I den finländska politiska debatten har hållbarhetsgapet formligen blivit en mytisk term, varmed alla inbesparingar motiveras.

”Modellen för beräkning av hållbarhetsgapet togs ursprungligen fram som ett verktyg för Europakommissionens behov. Hållbarhetsgapet utgör ett behändigt jämförelsetal när man vill bedöma EU-ländernas ekonomiska bärkraft och de ekonomiska beslutens konsekvenser för denna”, säger Kotamäki.

Hållbarhetsgapet utgör dock inte någon prognos eller konstant variabel.

I Sverige talas det inte alls om hållbarhetsgapet på samma sätt som i Finland.

”I Sverige talas det inte alls om hållbarhetsgapet på samma sätt som i Finland. Inte heller på övriga håll i Europa används termen i den allmänna debatten”, konstaterar Kotamäki.

I den ekonomisk-politiska debatten i de övriga europeiska länderna försöker man i stället för hållbarhetsgapet hellre granska de variabler som kännetecknar ländernas ekonomi. Debatten i Sverige påverkas dessutom av att den svenska regeringsbasen ända fram till föregående val traditionellt varit smalare än i Finland.

Pensionsreformen genomfördes lätt

Genomförandet av pensionsreformen har betraktats som en förebild för många reformer. Kotamäki beskriver arbetsgruppens arbete som mer okomplicerat än reformen av den sociala tryggheten.

Uppgiften var tydlig och avgränsad, och alla parter var starkt motiverade att genomföra reformen. Reformen var också föregripande och framskred etappvis. Dessutom reserverades tillräckligt med tid för att genomföra den.

I planeringen av pensionsreformen medtogs alla parter, också organisationerna.

I planeringen av pensionsreformen medtogs alla parter, också organisationerna. Kotamäki bedömer att de tidigare aktörerna i kommittén för en reform av den sociala tryggheten (Sata-kommittén) i detta avseende gjorde ett felsteg i totalreformen av den sociala tryggheten.

”De institutionella påverkarna och organisationerna inom den sociala tryggheten anser att de äger den sociala tryggheten. De har svårt att stöda en reform om de inte tas med i planeringen”, säger han.

Jämlikt utkomstskydd för arbetslösa

I slutet av 2018 överlämnade Kotamäki till social- och hälsovårdsminister Pirkko Mattila sin utredning om olika modeller enligt vilka det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa kunde genomföras.

För närvarande betalar staten lite mindre än 40 procent av det inkomstrelaterade skyddet.

För närvarande betalar staten lite mindre än 40 procent av det inkomstrelaterade skyddet. Drygt 50 procent täcks med arbetslöshetsförsäkringspremierna för löntagare och endast cirka 5,6 procent med medlemsavgifterna till arbetslöshetskassorna. Eftersom medlemsavgifterna är avdragsgilla i beskattningen, är statens finansieringsandel de facto större.

Under de senaste åren har kostnaderna för det nuvarande, på arbetslöshetskassorna decentraliserade systemet, uppgått till cirka 90 miljoner euro per år.

Utifrån utredningen rekommenderar Kotamäki som utkomstskydd för arbetslösa en modell där den nuvarande grunddagpenningen ändras så att den blir inkomstrelaterad och eventuellt på lång sikt överförs för att skötas av FPA.

Kotamäki anser att en av de viktigaste reformerna av den sociala tryggheten som det nu skulle löna sig att genomföra är att utvidga det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa till att inkludera alla. Enligt Kotamäki vore denna också tekniskt lättast att genomföra, även om den politiskt kan bjuda på utmaningar.

En kontomodell skulle avveckla incitamentsfällorna

Enligt Kotamäki utgjorde basinkomstförsöket 2017–2018 ett fint utspel, som gav kunskap om konsekvenserna av olika reformer av den sociala tryggheten.

Han bedömer att den aktiva arbetsmarknadspolitiken skulle kunna utvärderas också på en vetenskapligt högklassig nivå på förhand. Den nuvarande aktiveringsmodellen inom utkomstskyddet för arbetslösa skulle kunna korrigeras i takt med att vi får mer forskningsdata.

Nivån på det danska utkomstskyddet för arbetslösa är betydligt högre än i Finland.

Kotamäki skulle gärna se att utkomstskyddet och tjänsterna för arbetslösa utvecklades i samma riktning som i Danmark.

”Till särdragen i den danska flexicurity-modellen hör en aktiv arbetsmarknadspolitik, hög skyddsnivå och en låg anställningströskel för arbetsgivarna. Nivån på det danska utkomstskyddet för arbetslösa är betydligt högre än i Finland. Myndigheterna snappar snabbt upp en arbetslös till arbetskraftsservice och förutsätter att den arbetslösa själv visar aktivitet i sökandet av arbete eller i fråga om utbildning”, förklarar han.

Den låga anställningströskeln innebär att det är lättare att säga upp en anställd i Danmark än i Finland.

Kotamäki är övertygad om att någon slags kontomodell inom grundtryggheten skulle kunna förnya den finska sociala tryggheten.

Med en kontomodell avses en insättning som beviljas alla medborgare och som kan användas för grundtryggheten i livets olika faser. Kontoinnehavaren beslutar själv om hur pengarna används.

Inbesparade medel skulle kunna användas exempelvis till en större pension. Om medlen på kontot inte räckte till, skulle samhället i vissa situationer komma till undsättning på samma sätt som nu.

Den nuvarande sociala tryggheten är statisk och ojämlik.

”Jämfört med detta är den nuvarande sociala tryggheten statisk och ojämlik. Kontomodellen vore socialt mer rättvis”, motiverar Kotamäki.

Han påminner att man aldrig till hundra procent kommer att bli av med incitamentsfällorna inom den sociala tryggheten. De ekonomiska incitamentens inverkan på exempelvis sysselsättningen är en väsentlig faktor, men också andra faktorer inverkar. Nivån på den sociala tryggheten utgör ett värdeval som påverkas av den offentliga ekonomins tillstånd och rättvisan.

Nivån på den sociala tryggheten utgör ett värdeval som påverkas av den offentliga ekonomins tillstånd och rättvisan.

Källan till lycka

Siimes uppmuntrar dem som ska förnya den sociala tryggheten att också begrunda hur hälsovårds- och omsorgstjänsterna kan finansieras på ett hållbart sätt med hänsyn till den åldrande befolkningen. Hon anser att detta är en av de viktigaste framtida värdefrågorna.

Vi får inte glömma att den sociala tryggheten måste uppmuntra till arbete.

Pengarna måste räcka till för såväl utbildningen av barn och unga som äldreomsorgen.

”Vi får inte glömma att den sociala tryggheten måste uppmuntra till arbete. Det idealiska vore att var och en själv inser att arbete lönar sig. Frågan lyder i vilken mån var och en själv bär ansvar för att klara sig och i vilken mån samhället deltar i risktagningen. Ska man hos oss exempelvis få lära sig att det till unga och friska personer i arbetsför ålder betalas förmåner trots att de inte gör någonting – inte ens studerar?”

Ska man hos oss exempelvis få lära sig att det till unga och friska personer i arbetsför ålder betalas förmåner trots att de inte gör någonting – inte ens studerar?

Siimes bedömer att delaktigheten i samhället hör till en av de viktigaste framtida utvecklingskrafterna.

”Arbete är viktigt för inlärningen och delaktigheten i samhället”, konstaterar hon.

Siimes nämner Södra och Mellersta Österbotten samt Österbotten och Åland som exempel på landskap där arbetsdelaktigheten är stor och mångsyssleri vanligt. Vid behov skaffar invånarna sig försörjning via flera källor och är samtidigt både företagare och löntagare. Den kollektiva risktagningen måste stöda också företagarna.

Mångsyssleri borde uppmuntras, eftersom det ger upphov inte bara till försörjning utan också skapar delaktighet och lycka.

Mångsyssleri borde uppmuntras, eftersom det ger upphov inte bara till försörjning utan också skapar delaktighet och lycka. Samtidigt möjliggör mångsyssleri ett liv utanför tillväxtcentrumen.

Inte längre något som bara tanter sysslar med

Enligt Siimes har den sociala tryggheten i åratal betraktats som ett mjukt politiskt område för tanter.

”Den sociala tryggheten borde redan för länge sedan ha befunnit sig närmare beslutsfattandets centrum. Hittills har det inte nödvändigtvis behövts, eftersom åldersstrukturen tidigare gynnade det finländska samhället. De arbetande har varit många och de äldre få.”

Siimes hoppas att man ger sig till tåls och genomför reformerna etappvis. Ännu finns det tid.

Vårdreformen visade att det inte är lätt att driva igenom en stor reform på en gång.

”Den stora åldersklassen är inte lastgammal. Vårdreformen visade att det inte är lätt att driva igenom en stor reform på en gång.”

Enligt Siimes skulle olika reformer hellre kunna sikta på att minska utgiftsökningen än på att spara pengar.

”En reform borde grunda sig på ett starkt sakkunnigarbete. Det ska inte sparas in på arbetsmängden. Forskningsrön och kalkyler är till nytta.”

Siimes menar att det politiska beslutsfattandet ändrats och sker i allt snabbare takt. Den politiska kulturen leder till snabba beslut utan rum för betänketider.

”Politiken har blivit ryckig. Det finns en risk för att den nya regeringen river upp den föregåendes beslut.”

Siimes kan inte föreställa sig att gå med i politiken längre.

”Jag är trots det djupt tacksam över att jag fått uppleva allt det där.”

Hon hoppas att reformen av den sociala tryggheten – såsom pensionsreformen – skulle beredas på bred bas, öppet och så att alla parter hörs. På så sätt skulle man undvika även de fel och misstag som Sata-kommittén begick. Bitterheten som dessa lämnade efter sig syns alltjämt.

Stora reformer ska med fördel genomföras så att ingen blir totalt missnöjd.

”Stora reformer ska med fördel genomföras så att ingen blir totalt missnöjd. Då är lösningen hållbar och kan byggas vidare på även framöver. Jag hoppas att de politiska grupperingarna skulle lyssna på varandra och att man skulle ge sig tid att åstadkomma till och med en stor reform som inte demonteras med detsamma”, säger Siimes.