Facebook Twitter LinkedIn Sähköposti

Den nya tidens grundtrygghet föds

Grundlagen garanterar en grundtrygghet för alla finländare. Är det dags att övergå till en ny modell där merparten av förmånerna buntas ihop till exempel i en basinkomst som är lika för alla?
Text Jukka NortioBilder Juuso Paloniemi, Petri Kaipiainen/Otavamedia
Sinikka Näätsaari, socialpolitisk chef vid FFC, tror att marginaliseringen skulle öka om människor blev tvungna att klara sig enbart på en basinkomst.

Vårt grundtrygghetssystem är till största delen orsaksbaserat. Det här gäller både arbetsmarknadsstödet som betalas vid arbetslöshet, bostadsbidraget för personer med små inkomster och studiestödet som främjar förberedelse inför arbetslivet.

Det utkomststöd som infördes 1998 utgör ett sista skyddsnät i den sociala tryggheten, och är enligt lagen ”ett ekonomiskt stöd inom socialvården som beviljas i sista hand och syftet med det är att trygga en persons och familjs utkomst och främja möjligheterna att klara sig på egen hand”.

Utkomststödet har dock för många hushåll blivit en primär och långvarig utkomstkälla.

Utkomststödet – som betalas till hälften av staten, till hälften av kommunerna – har dock för många hushåll blivit en primär och långvarig utkomstkälla. Enligt rapporten Utgifter för utkomststöd 2015, som publicerats av Institutet för hälsa och välfärd (THL), fick 261 500 hushåll utkomststöd år 2015, och slutsumman för utgifterna uppgick till 745,5 milj. euro. Utgifterna för utkomststödet har reellt sett stigit med över en tredjedel från början av detta årtusende.

Oförutsägbar basinkomst

Enligt Sinikka Näätsaari, socialpolitisk chef vid FFC, skulle en basinkomst som inte är orsaksbaserad leda till att allt fler lever på enbart grundskyddet.

”Det skulle bli en alltför stor frestelse att leva enbart på basinkomsten. Alla tänker inte nödvändigtvis på vilken inverkan detta har på hela livet. Min största oro är att man kortsiktigt försöker klara sig på basinkomsten, även om ett arbete skulle garantera de bästa förutsättningarna i livet”, konstaterar Näätsaari.

Hon är rädd för att en basinkomst bl.a. skulle medföra ett stort antal mycket fattiga pensionärer, vars pensionstillväxt endast bygger på en låg basinkomst.

Näätsaari är rädd för att en basinkomst bl.a. skulle medföra ett stort antal mycket fattiga pensionärer.

Näätsaari har en bred och mångsidig bild av socialpolitiken. Hon har arbetat som socialarbetare och varit medlem i ett flertal organisationer som behandlar sociala förmåner.

FFC publicerade förra året pamfletten ”Kaikki samassa veneessä – Kirjoituksia suomalaisesta hyvinvointipolitiikasta” (på svenska ungefär ”Vi sitter alla i samma båt – texter om den finländska välfärdspolitiken”). Pamfletten var skriven av Näätsaari och ett antal sakkunniga inom socialpolitik vid FFC.

I pamfletten konstateras bland annat att en basinkomst kan innebära åtminstone tre saker: en brutal nedskärning av de fattigastes sociala trygghet, en förödande dyr penningutdelningsautomat för statsekonomin eller en konstruktion av föga betydelse”.

”Finland har inte råd med att människor under en längre tid förlitar sig enbart på förmåner, och det är inte heller bra för dem. Det handlar om hur vi ser på samhället. Vill vi att alla som orkar och kan arbetar, bidrar till den gemensamma ekonomin och upprätthåller välfärdsstatens tjänster? Eller sätter vi en klumpsumma i handen på var och en och ber alla ta hand om sina tjänster själva?” undrar Näätsaari.

Ett socialt djur behöver andra runt sig och sysselsättning

Människan har enligt Näätsaari ett inneboende behov av att arbeta, delta, känna sig behövd, tillhöra en grupp och skapa sociala kontakter. Hon anser att en basinkomst skulle utgöra ett hot mot dessa behov.

”Basinkomstmodellen skulle i värsta fall lämna en människa ensam utan tjänster med budskapet: här är ditt stöd, gör vad du vill med det och klara dig bäst du kan”, konstaterar Näätsaari.

”Många människor behöver hjälp och någon som går bredvid, som ger stöd när beslut måste fattas i olika livsskeden. Det kan vara en socialarbetare eller vem som helst som regelbundet hjälper personen i fråga vidare.”

Om folk blir tvungna att klara sig enbart på basinkomsten kan det enligt Näätsaari i värsta fall leda till ökad marginalisering. Nu när man kan ansöka om förmåner på elektronisk väg finns det de som bara stannar hemma och inte ens skapar sociala kontakter till socialbyrån eller tjänstemännen på FPA.

Om folk blir tvungna att klara sig enbart på basinkomsten kan det enligt Näätsaari i värsta fall leda till ökad marginalisering.

”Många frågor som gäller stöd och förmåner är så svåra att det behövs hjälp för att förstå dem. Det här gäller även arbetskraftstjänsterna, framför allt i början av karriären”, konstaterar Näätsaari.

”Vi står inför samma situation nu när utkomststödet överförs till FPA. Vi måste noga fundera över hur vi ska få människor att ta del av de tjänster som hjälper dem att klara sig utan olika stöd.”

Den som fastnat i flitfällan behöver hjälp

Basinkomsten i det försök som regeringen planerar motsvarar till sitt innehåll och sin storlek arbetsmarknads- eller utkomststödet.

”Det skulle vara viktigare att fundera över på vilket sätt stödens storlek påverkas av att någon får en liten löne- eller företagarinkomst. Vi måste utveckla vårt stödsystem så att folk känner att det alltid lönar sig att arbeta. Det långt utvecklade nationella inkomstregistret är ett steg i rätt riktning”, konstaterar hon.

”Vi måste utveckla vårt stödsystem så att folk känner att det alltid lönar sig att arbeta.”

De bestämmelser som ligger till grund för olika förmåner och de olika tolkningarna av dem leder enligt Näätsaari till svåra situationer, där grundskyddet kan rubbas redan av en liten förvärvsinkomst. Hon betonar att dessa fällor måste avskaffas och att den sociala tryggheten måste förenklas i linje med rekommendationerna från Sata-kommittén, som tillsattes under Vanhanens andra regering.

”Nu bör man fundera över vilken typ av minimiförmån som skulle tjäna medborgarna bäst och vilken typ av tjänster som skulle kunna skapas till stöd för den. Tjänsterna borde aktivera folk att antingen utbilda sig eller arbeta. Enligt socialvårdslagen som stiftades för några år sedan ska det finnas en anställd som ansvarar för förmånstagaren, med vilken denna kan tänka igenom sin egen situation och diskutera olika alternativ”, förklarar Näätsaari.

Exempel kan tas från Sverige där socialarbetarna har personlig kontakt med dem som behöver stöd betydligt oftare än i Finland. Till all lycka har tröskeln till social- och arbetskraftstjänster så småningom sjunkit även hos oss.

En tydligt social trygghet välkomnas!

Näätsaari säger att hon stöder en tydlig social trygghet. Med det avser hon ett tillräckligt stort primärt utkomstskydd, så att ingen behöver ansöka om utkomststöd under långa perioder.

”Arbetsmarknadsstödet och bostadsbidraget bör vara på en sådan nivå att ett kompletterande utkomststöd endast behövs i oväntade och exceptionella situationer. Den ursprungliga tanken med utkomststödet var ju att det ska vara tillfälligt”, påminner hon.

”Arbetsmarknadsstödet och bostadsbidraget bör vara på en sådan nivå att ett kompletterande utkomststöd endast behövs i exceptionella situationer.”

Hur borde man då ordna utkomsten för dem som inte har fått ett tillräckligt stort inkomstgrundat skydd via sitt arbete, för dem som länge har varit borta från arbetsmarknaden och för dem för vilka sysselsättningsmöjligheterna ser dystra ut i ett Finland med hög arbetslöshet?

”Omskolning och utbildning till ett nytt yrke samt arbetsprövning är metoder för att få ut människor i arbetslivet. De arbetslösa måste få effektiv hjälp i ett tidigt skede, så att arbetslösheten inte hinner bli långvarig”, svarar Näätsaari.

Hon påminner om att det t.ex. i Sverige finns många fler arbetskraftsmyndigheter som hjälper folk att hitta arbete. Endast 8 % av de långtidsarbetslösa i Finland omfattades förra året av aktiveringsåtgärder. I Sverige används mer än dubbelt så stora belopp till aktiveringsåtgärder som till passiva förmåner. Hos oss däremot används mycket mindre medel till aktivering än till passiva förmåner.

”Vi får inte under några omständigheter ge upp målet att alla arbetsföra ska få arbete. Det är arbetet som driver detta samhälle, och vi bekostar de tjänster som har utlovats medborgarna med skattemedel. Genom att arbeta samlar varje finländare ihop sitt eget social- och pensionsskydd, som garanterar en tillfredsställande levnadsstandard i olika livsskeden”, avslutar Näätsaari.

Ett svagt grundskydd förlänger arbetslösheten, säger Osmo Soininvaara.

Ett svagt grundskydd förlänger arbetslösheten, säger Osmo Soininvaara.

En basinkomstveteran

Osmo Soininvaara, författare och tidigare grön riksdagsledamot, har förespråkat en basinkomst i fem årtionden. Han är van vid att bemöta argument från dem som förespråkar en orsaksbaserad social trygghet.

”Ett inkomstrelaterat stöd berör endast ungefär hälften av de arbetslösa. Utvecklingen av ett skydd som grundar sig på inkomsten har lett till att vi har ett så litet grundskydd att vårt system förvärrar fattigdomen”, konstaterar Soininvaara.

I en fråga är Soininvaara av samma åsikt som de som motsätter sig en basinkomst.

”I ett bra samhälle har alla arbete eller lyfter inkomstbaserat stöd under en kortare tid”, säger han.

Så är det inte nu.

”Ett svagt grundskydd förlänger arbetslösheten och fattigdomsperioderna, eftersom merparten av de arbetslösas energi går till att klara sig som fattig, inte till att söka jobb. De lär till och med ut den här färdigheten till sina barn, vilket leder till att fattigdomen och marginaliseringen effektivt går i arv”, tillägger han.

Soininvaara förundrar sig över det nuvarande orsaksbaserade grundskyddet, där den arbetslösas ställning ändras beroende på om hon eller han är utan arbete på grund av sjukdom, uppsägning eller arbetsoförmåga. I alla dessa situationer varierar inkomstnivån och inställningen till familjens sammanlagda inkomster och boende.

”Skulle man inte kunna standardisera detta orsaksbaserade skydd? I det nuvarande systemet är det till exempel bättre för en person som genomgår rehabilitering på grund av den mentala hälsan att vara sjuk än arbetslös. Den här situationen leder utan tvekan till att personen inte blir en del av arbetskraften”, konstaterar Soininvaara.

”I stället för det nuvarande orsaksbaserade grundskyddet på cirka 700 euro behöver vi en något lägre basinkomst och därtill ett litet orsaksbaserat tillägg i de fall en person verkligen inte lyckas få något arbete. Små tillfälliga arbeten skulle inte sänka levnadsstandarden utan förbättra en persons ekonomiska situation. I dag stoppas ju utbetalningen av arbetslöshetsdagpenningen till och med för bara en vecka. Det här skulle inte på något sätt förändra ställningen för dem som står utanför arbetsmarknaden”, sammanfattar Soininvaara.