I och med att befolkningen åldras och en allt mindre del av medborgarna betalar välfärdssamhällets tjänster för allt fler accentueras arbets- och funktionsförmågans betydelse i alla nordiska länder.

Också i Sverige är det främsta målet att rehabiliteringsklienterna ska kvarstå och återgå i arbetet. Forskningsrådet Forte sorterar under det svenska socialdepartementet och samordnar nu på initiativ av landets regering fem stora projekt som söker effektiva rehabiliteringslösningar och lösningar för att förebygga sjukskrivningar. Målet är att så många som möjligt ska stanna kvar i arbetet eller återgå till arbetet efter en sjukskrivning.

”Studier har visat att det blir svårare att återgå till arbetet efter att man sjukskrivits och uteblivit från arbetet”, berättar Peter Allebeck, generaldirektör för Forte.

Det blir svårare att återgå till arbetet efter att man sjukskrivits och uteblivit från arbetet.

I Sverige hör psykiska problem och kronisk smärta till de vanligaste orsakerna bakom sjukskrivningar och arbetsoförmåga. Finland brottas med mycket liknande problem. Av rehabiliteringsklienterna inom de rehabiliteringar som FPA ordnade år 2017 deltog över 65 000 av 108 670 på grund av psykiska störningar eller beteendestörningar.

Valfriheten uppfylls inte till fullo i Sverige

Sverige avsätter ett ansenligt penningbelopp, cirka 10 miljarder euro, på rehabilitering och rehabiliteringsforskning. Allebeck berättar att rehabiliteringssystemet omfattar ett otaligt antal diverse tjänster och förmåner i händelse av sjukdom, kroppsskador eller olycksfall.

I motsats till Finland är det i Sverige arbetsgivaren som ansvarar för rehabiliteringen av dem som förvärvsarbetar. Rehabiliteringen förutsätter att också de anställda engagerar sig. Rehabiliteringen ordnas i samråd med den offentliga hälso- och sjukvården och finansieras via socialförsäkringen.

I Finland ordnas rehabilitering vid sidan av FPA dessutom av arbetspensionsanstalterna, kommunerna, försäkringsbolagen och organisationerna för personer med funktionsnedsättning.

Ansvaret för finansieringen, samordningen och produktionen av rehabiliteringstjänster fördelar sig på ett vitt antal aktörer, såsom i Finland. Hos oss ordnas rehabilitering vid sidan av FPA dessutom av arbetspensionsanstalterna, kommunerna, försäkringsbolagen och organisationerna för personer med funktionsnedsättning.

”Kontaktytorna diskuteras hela tiden med exempelvis arbetspensionsanstalterna. Vi har många finansiärer och åtta olika rehabiliteringssystem. Det är svårt att föreställa sig att dessa skulle slås samman. Lyckligtvis fungerar samarbetet redan tämligen väl”, berättar Seija Sukula, förmånschef inom rehabiliteringen på FPA.

I Sverige har rehabiliteringsklienterna i princip valfrihet, men det är inte enkelt att omsätta den i praktiken.

”Samarbetet mellan flera aktörer och det uppdelade ansvaret leder i praktiken till att de enskilda rehabiliteringsklienterna sällan kan välja tjänsteleverantörerna fritt”, förklarar Allebeck.

I Finland är situationen annorlunda, eftersom arbetsgivarna inte ansvarar för rehabiliteringen. I Finland skulle ökad valfrihet således kunna fungera bättre. Redan nu har kommunerna och sjukvårdsdistrikten självständigt kunnat besluta om de inom sina egna rehabiliteringstjänster driver igenom valfriheten och hur.

FPA arbetar för närvarande på en valfrihetsfrämjande reform som innebär att konkurrensutsättningen av rehabiliteringstjänster ska ersättas med en registrering av tjänsteproducenterna. Detta betyder att tjänsteproducenterna registrerar sig som rehabiliteringspartner tills vidare och att klienten kan välja tjänsteproducent på egen hand.

”Efter registreringen kommer man att noggrant börja följa upp klienternas erfarenheter. Tjänsterecensionerna kommer att vara offentliga på samma sätt som i exempelvis den sociala nätverkstjänsten Tripadvisor, där man kan recensera olika resmål”, avslöjar Seija Sukula om FPA:s planer.

Samordning förbättrade resultaten

I Sverige kartlades rehabiliteringen och samordningen inom ramen för den svenska regeringens forskningsprogram Rehsam under perioden 2009–2011. Målet var att inom hälso- och sjukvården samt rehabiliteringen identifiera de metoder som främjar en återgång till arbetet.

I slutrapporten konstaterades att multimodal rehabilitering och arbetsplatsinterventioner främjar de sjukskrivnas återgång till arbetet bättre än enskilda metoder.

Efter forskningsprogrammet har man inom den svenska primärvården anställt rehabiliteringssamordnare, som har i uppgift att identifiera de patienter som behöver rehabilitering, kartlägga deras behov av tjänster, uppdatera deras rehabiliteringsplaner och samordna samarbetet mellan olika aktörer under hela rehabiliteringstiden. Idealfallet är att rehabiliteringssamordnaren också ansvarar för den rehabiliteringsrelaterade uppföljningen och analysen.

Inom den svenska primärvården har man anställt rehabiliteringssamordnare, som har i uppgift att identifiera de patienter som behöver rehabilitering.

”De patienter som fick stöd av en rehabiliteringssamordnare var mindre sjuka, återgick fortare till arbetet och hade mer sällan återkommande sjukledigheter än kontrollgruppen”, berättar Ingrid Anderzén, biträdande professor vid Uppsala universitet, som forskar i samordnarnas betydelse.

Hon berättar att rehabiliteringssamordnarnas medverkan har minskat den rehabiliteringsrelaterade stressen och ökat rehabiliteringsklienternas ansvarstagande och delaktighet.

Slut på bollandet fram och tillbaka

I Sverige finns ingen särskild företagshälsovård. Därför erbjuder primärvården rehabiliteringssamordning för alla klientgrupper, såväl förvärvsarbetande som arbetslösa.

”Också på de finska centralsjukhusen har vi rehabiliteringssamordnare, men inom primärvården kan det hända att den behandlande personalen varken känner patienten eller känner till rehabiliteringsformerna”, beklagar sig Sukula.

Under de närmaste åren kommer vi att via Sverige få närmare resultat om hur rehabiliteringssamordnarna har påverkat situationen för rehabiliteringsklienter med psykiska problem.

Målet är att de ska arbeta tillsammans till förmån för samma mål.

”Förhoppningsvis lyckas vi utifrån resultaten förkorta sjukskrivningarna för rehabiliteringsklienter med psykiska problem, stärka klienternas självförtroende och få ett slut på bollandet av klienterna fram och tillbaka i systemet, där experterna i olika branscher inte förstår varandra. Målet är att de i stället ska arbeta tillsammans till förmån för samma mål”, sammanfattar Anderzén.

Vardagsrehabilitering för äldre

I Norden hotas funktionsförmågan hos allt fler på grund av den ökade livslängden och den allt större åldersrelaterade sjukligheten, vilket samtidigt ökar behovet av mångahanda tjänster. De resurser och konkreta verktyg som finns till förfogande för rehabiliteringen av seniorer varierar.

I Norge har man försökt lösa detta genom vardagsrehabilitering, som ordnas i synnerhet i seniorernas egen livsmiljö. Målet är att i mån av möjlighet bevara och förbättra seniorernas funktionsförmåga redan innan funktionsförmågan försvagas.

Inom vardagsrehabiliteringen avgör klienten själv vilka saker som är viktiga i den egna vardagen och för vad rehabiliteringen behövs.

Inom vardagsrehabiliteringen avgör klienten själv vilka saker som är viktiga i den egna vardagen och för vad rehabiliteringen behövs. Målet kan vara att kunna ta sig på egen hand till postlådan eller tvätta sig. Rehabiliteringen ordnas vanligen i form av intensivperioder på 3–10 veckor. Avsikten är att vardagsrehabiliteringen ska minska behovet av hemvård och slutenvård samt förbättra möjligheterna till ett självständigt liv i det egna hemmet.

I den hittills mest omfattande internationella studien kunde man i Norge konstatera att de som deltagit i vardagsrehabilitering klarade sig avsevärt bättre än de som hörde till kontrollgruppen och som inte deltagit i vardagsrehabilitering. Ännu tolv månader efter rehabiliteringen var den fysiska funktionsförmågan hos dem som deltagit i rehabiliteringen bättre än hos kontrollgruppen, och de klarade bättre än kontrollgruppen av sina vardagssysslor.

Enligt studien var kostnaderna för de omsorgstjänster respektive den vardagsrehabilitering som erbjöds seniorerna ungefär desamma. Vardagsrehabiliteringens hälsoeffekter var dock väsentligt större.

Den norska modellen har väckt intresse och debatt även i Finland. För närvarande prövas en liknande modell för rehabilitering av seniorer i hemmet åtminstone i Södra Karelens social- och hälsovårdsdistrikt.

”Begreppet vardagsrehabilitering har lanserats också hos oss, men här har det snarast betytt rehabiliteringsgrupper inom hälso- och sjukvården samt annat förebyggande arbete, där det finns mycket att göra för att seniorerna ska klara sig hemma längre”, konstaterar Sukula.

I Danmark tillhandahålls vardagsrehabilitering i korta intensivperioder.

Vardagsrehabilitering ordnas även i Danmark, där kommunerna sedan 2015 är skyldiga att bedöma seniorernas rehabiliteringsmöjligheter och ordna den rehabilitering som behövs. Traditionella hemtjänster erbjuds endast om man tror att senioren i fråga inte har nytta av vardagsrehabilitering.

I Danmark tillhandahålls vardagsrehabilitering i korta intensivperioder. Rehabiliteringen samordnas av multiprofessionella team bestående av exempelvis en socialarbetare, en fysioterapeut och en ergoterapeut. Teamen samarbetar med en näringsterapeut och en sjukskötare. I Danmark är det kommunerna och primärvården som ansvarar för rehabiliteringen.

Fängelserehabilitering med gott anseende

Norge har hittat en bra modell också för att rehabilitera fångar och återställa deras arbetsförmåga. Rehabiliteringen av fångar förbättrar de frigivnas livskvalitet, ökar stabiliteten och tryggheten i samhället samt främjar fångarnas återgång till arbete eller studier.

I Norge har planeringen av fångarnas vardagsliv och boende integrerats i rehabiliteringen.

I Norge har planeringen av fångarnas vardagsliv och boende integrerats i rehabiliteringen. Fångarna placeras i fängelser med en så låg säkerhetsklass som möjligt. Det frihetsbegränsande straff som rätten tilldömt skärps inte i onödan på grund av fängelseförhållandena.

Enligt en studie vid universitetet i Bergen är resultaten av boendearrangemangen och rehabiliteringen övertygande. Efter frigivningen löpte de som intagits i fängelse mindre risk för återfall i brott än dem som dömts till villkorligt fängelse eller samhällstjänst.