Det finns cirka 300 000 företag i Finland. Av dem är uppskattningsvis 170 000 enpersonsföretag, och det är denna typ av företag som relativt sett har ökat allra mest under de senaste åren. Många ensamföretagares inkomstnivå är låg jämfört med löntagarnas medelinkomster.
I Billnäs i Karis klingar verkstadshammaren när smedmästare Sami Ryhänen, 27, smider ett gångjärnsblad till en dörr som är under arbete.
”Jag vet inte ens vad den sociala tryggheten för företagare innebär. Jag betalar den minsta obligatoriska pensionsavgiften”, säger Ryhänen. Han har arbetat som företagare i fem år.
För den som betalar den minsta obligatoriska FöPL-avgiften innebär det att pensionen inte ens efter 40 års arbete når upp till garantipensionsnivån på knappt 750 euro per månad. Då kan företagaren ha rätt till folkpension. Om företagarpensionen och folkpensionen inte ens sammanräknat når upp till garantipensionsbeloppet betalar staten skillnaden i form av garantipension.
Små pensioner att vänta
Ett drygt stenkast från verkstaden, på andra sidan vägen, sitter arkitekten Kati
Juola-Alanen, 45, invid en stor datorskärm och besvarar meddelanden från sina kunder. En eld sprakar i kaminen.
Efter en pappersgenomgång visar det sig att Juola-Alanen har fastställt sin arbetsinkomst så att den överstiger minimibeloppet med god marginal, dvs. till cirka 17 000 euro per år. Det motsvarar en månadslön på cirka 1 400 euro. Pensionsavgifterna uppgår till över
4 000 euro per år.
Med det beloppet når Juola-Alanen upp till garantipensionen efter en företagarbana på 25 år. Om hon arbetar 40 år kommer hon upp till en månadspension på cirka 1 000 euro. Om hon vill ha en större pension måste hon fastställa en större pensionsavgift.
Enligt Statistikcentralens undersökning uppskattar hela 43 % av ensamföretagarna och andra som sysselsätter sig själva att de betalar för små pensionsavgifter.
”Man borde absolut sätta sig in i företagarnas sociala trygghet redan i början av företagsverksamheten. Mitt i vardagsbrådskan blir det inte av att reda ut sådant”, resoner ar Juola-Alanen.
Pensionsskyddet i fastigheter
Högre upp i sluttningen reser sig Byggnadsapotekets rödmålade byggnad. Jari Ahlqvist äger 30 % och hans levnadspartner Anette Ringbom 70 % av familjeföretaget. Inom pensionsförsäkringen innebär detta att endast Ringbom räknas som företagare. I händelse av arbetslöshet skulle dock vardera betraktas som företagare.
”Jag har tänkt som så att det i själva verket gäller att trygga pensionen på något annat sätt än genom pensionsförsäkringen. Vår avsikt är att sköta företagets fastigheter och att investera så att vi kan trygga pensionsdagarna med hjälp av tillgångarna”, resonerar Ahlqvist.
Tack och lov för hälsan
I företagarkretsarna är det också vanligt att man arbetar in i det sista trots sviktande hälsa.
”Endast en gång har jag varit tvungen att ge kunderna återbud under en veckas tid. Följande vecka arbetade jag i stället desto mer”, berättar frisören Noora Hietala, 27.
I sjukdomsfall är företagarnas självrisktid kortare än löntagarnas. Företagarna svarar själva för 1 + 3 sjukdagar, medan arbetstagarnas självrisktid är 1 + 9 dagar. Å andra sidan får anställda vanligen lön för sjukdomstiden. För företagare innebär sjukdom förlorad inkomst.
Dagpenningens storlek under arbetslöshetsperioder liksom sjuk- och familjeledigheter påverkas direkt av de avgifter som företagarna har betalat själva. ■
Översättning Kurt Kavander