Facebook Twitter LinkedIn Sähköposti

Fram­tidens välfärd avgörs i städerna

I framtiden kommer den sociala trygghetens uppgift allt oftare att bestå i att lappa det fragmentariska arbetslivet. Vågar vi i migrationshanteringen ta lärdom av internationella erfarenheter?
Text Jussi Förbom, översättning Kurt KavanderBilder Kati Närhi

Den pågående nationella och internationella migrationen medför en stor utmaning för upprätthållandet av välfärden. I Finland flyttar man framför allt från landsbygden till tillväxtcentrumen, vilket kan svika löftena om en jämlik välfärd.

”Beslutsfattarna har lovat att det i Finland inte kommer att uppstå absolut sett underutvecklade trakter. Bara man bedriver en klok politik ska således alla lugnt kunna skaffa sig en arbetsplats och ett vanligt medelklassliv var som helst i Finland”, säger Aleksi Neuvonen, forskare vid tankesmedjan Demos i Helsingfors.

Folk litar inte på arbetsmöjligheterna i glesbygden.

Neuvonen anser att löftet åtminstone delvis varit överdimensionerat. Man har inte lyckats vända flyttningen i motsatt riktning trots att exempelvis digitaliseringen skulle möjliggöra distansarbete. Folk litar inte på arbetsmöjligheterna i glesbygden.

”Det moderna livet kräver att alla vuxna i en familj har en arbetsplats. Man har dessutom stora fritids- och hobbyönskemål. Om folk flyttar från sin hembygd och slår sig ner någon annanstans, är det svårt att få dem att återvända”, förklarar Neuvonen.

Den sociala hållbarheten sätts på prov

Städerna konkurrerar både nationellt och internationellt om dem som flyttar. Migranterna är knutna till den globala ekonomin på ett helt annat sätt än tidigare.

”Företagen etablerar sig där det är lukrativt och inte i första hand enligt stat. Inom ett och samma land kan det finnas mycket olika regioner, såsom industriorter och producerande kompetenskluster, men också lågt utvecklade områden”, säger Neuvonen.

Det har påståtts att de stora samhällspolitiska frågorna avgörs uttryckligen i städerna. Neuvonen anser att man ännu inte har forskat i ämnet tillräckligt för att kunna dra några definitiva slutsatser. Tillväxt och centralisering ställer sammantaget nya krav på den sociala och ekologiska hållbarheten i städerna.

Vid sidan av förmågor av hög kaliber behöver städerna alltid även sådana som håller i gång den sociala infrastrukturen.

Även om man till städerna lyckas locka finländska eller utländska förmågor av hög kaliber behövs det ändå alltid sådana som håller i gång den sociala infrastrukturen, dvs. skolor, daghem, hälsovård och handel. På lönerna i dessa branscher kan det vara svårt att klara sig mitt ibland stigande boende- och levnadskostnader.

Asylsökandena och andra som invandrar av humanitära skäl ökar välfärdsutmaningarna, eftersom de behöver och anlitar offentliga förmåner i hög grad.

Stadspolitiken antingen assimilerar eller differentierar

En stad eller ett storstadsområde klarar sig inte utan sådana statliga system, såsom social trygghet, som lappar det fragmentariska arbetslivet och stöder boende och familjebildning.

”Social hållbarhet innebär att stadsplaneringen utgår från individernas behov”, säger Petra Elomaa, specialplanerare på FPA.

Detta implicerar en stadsplanering som inte delar upp de olika sociala grupperna i egna stadsdelar och som garanterar lättillgängliga tjänster för bland annat barnfamiljer.

”Genom stadspolitiken kan vi således verkligen påverka hur individerna integreras i samhället.”

”Eventuella orättvisor får inte anhopa sig. Avsaknaden av visioner försvagar den sociala utvecklingen och skapar ojämlikhet. Genom stadspolitiken kan vi således verkligen påverka hur individerna integreras i samhället”, fortsätter Elomaa.

Neuvonen anser att det största och tills vidare olösta problemet med storstadsutvecklingen, dvs. koncentrationen kring tillväxtområdena, är hur man ska kunna skapa socialt hållbara levnadsförhållanden. Detta är synnerligen viktigt i städerna, om man vill påskynda deras tillväxt genom att locka till sig inflyttare med hög lönenivå.

”I dagens politik är det svårt att komma fram till långsiktiga lösningar. Under decenniernas lopp har vi ändå bevittnat förvånansvärt många försök till storstadslösningar, såsom Stockholms kraftiga hyresreglering och de strikta byggnadsnormerna i vissa länder. Också dessa metoder kan ändå ha fallgropar i och med att byggandet kan stagnera och priserna stiga eller byggnadskvaliteten sjunka drastiskt”, filosoferar Neuvonen.

I Estland är välfärden ojämnt fördelad

Estland är ett exempel på ett land där alla inte fått ta del av den ökade välfärden. I Estland har de lågutbildade ofta flyttat från områdena med låg sysselsättning och lönenivå direkt utomlands, framför allt till Finland och andra EU-länder. I Estland hör andelen personer som arbetar eller har arbetat utomlands till de största i Europa.

År 2015 översteg antalet invandrare antalet utvandrare för första gången på 25 år.

Under de senaste åren har Estland i stor utsträckning tagit emot invandrare från länder där lönenivån och sysselsättningsgraden är lägre än i Estland. År 2015 översteg antalet invandrare antalet utvandrare för första gången på 25 år. Flyttningen rör sig från öst mot väst: från Ryssland och Ukraina till Estland och från Estland till Finland och Britannien.

Under de senaste åren har cirka hälften av invandrarna varit återinvandrare. I den estniska rapporten om mänsklig utveckling behandlar man utförligt frågan om att statsgränserna i en öppen värld inte kan hindra individernas initiativkraft.

I rapporten konstateras att Estland nu är ett transnationellt land där de inom eller utom gränserna boende medborgarna samt företagen står i tät växelverkan över statsgränserna.

Arbete ger social trygghet för den som flyttar inom EU

Den estniska situationen innebär en förlängning på den migration som fick sin början när Estland tillsammans med nio andra länder gick med i Europeiska unionen den 1 maj 2004. Efter det har miljontals EU-medborgare flyttat från sitt hemland till andra EU-länder för att hitta arbete. Enligt Eurostat uppgick antalet utvandrare till över 1,3 miljoner år 2015.

Även under en kortare arbetsperiod har EU-medborgare rätt till samma sociala trygghet som de lokala invånarna i stationeringslandet.

Även under en kortare arbetsperiod har EU-medborgare rätt till samma sociala trygghet som de lokala invånarna i stationeringslandet. Detta gäller naturligtvis också rätten till den finska sociala tryggheten, som är bosättningsbaserad och därmed normalt bestäms enligt den stadigvarande bosättningsorten.

Om en estnisk familjefar kör buss i Helsingfors har han rätt till samma sociala trygghetsförmåner som de finska medborgare som bor i Finland. Detta är fallet även om busschauffören är skriven i Tallinn. Exempelvis betalas barnbidragen ut inom hela EU-territoriet oberoende av bosättningslandet.

”När EU utvidgades blev det allt vanligare med kortvarig arbetskraftsinvandring. Det är en utmaning för vårt bosättningsbaserade sociala trygghetssystem.”

Den finska bosättningsbaserade lagstiftningen härstammar från 1994, när Finland i och med EES-avtalet började tillämpa EU-lagstiftningen. Då var rörligheten ännu mycket liten. I huvudsak var det fråga om finländare som exempelvis åkte på kommendering utomlands. Därför gällde många lagbestämmelser detta.

”Förut flyttade utlänningar till Finland mer permanent, i synnerhet av familjeskäl eller till exempel som flyktingar. När EU utvidgades blev det allt vanligare med kortvarig arbetskraftsinvandring. Det är en utmaning för vårt bosättningsbaserade sociala trygghetssystem”, konstaterar Essi Rentola, direktör vid social- och hälsovårdsministeriet.

I Finland har man under hela EU-medlemskapet funderat över om det är möjligt att bevara systemet. Numera råder dock i EU en allt starkare uppfattning om att ett universellt bosättningsbaserat system skulle erbjuda ett bra skyddsnät i situationer där individernas arbetslivsstatus varierar.

Därför anser Rentola att det inte finns skäl att ändra systemets grund, dvs. att det baserar sig på bosättning, finansieras genom skatt och likabehandlar var och en på det sätt som garanteras i grundlagen. Finland har ställt som mål att de som kommer till landet också för att arbeta i atypiska anställningar och kortare perioder ska beaktas bättre än i dag. Å andra sidan vill Finland minska utnyttjandet av den bosättningsbaserade sociala tryggheten i situationer där finska medborgare tillbringar långa tider utomlands.

Polska rörmontörer orsaken till Brexit

Britanniens utträde ur EU, dvs. Brexit, har till stora delar sina rötter i samordningen av EU:s sociala trygghet med den nationella. Ett centralt tema i folkomröstningen var utbetalningen av barnbidrag exempelvis till Polen – den så kallade frågan om de polska rörmontörerna.

Migrationen har rubbat det europeiska välfärdsstatskonceptet.

Enligt Briitta Koskiaho, professor emerita i socialpolitik, avspeglar Brexit en bredare reaktion på den ekonomiska instabiliteten, migrationen och omvälvningen i arbetslivsstrukturerna. Hon anser att migrationen har rubbat det europeiska välfärdsstatskonceptet. Tidigare kunde en i stort sett enhetlig befolkning genom egna resurser skydda samhällsmedlemmarna mot sociala risker.

I Britannien har migrationen haft en splittrande effekt sedan 1980-talet. På det ekonomiska uppsvinget följde då ekonomisk instabilitet, och ojämlikheten ökade. Invandringen gav visserligen ny ung arbetskraft, men att se till välfärden medförde ekonomiska och kulturella utmaningar. I och med att man inte förmådde förutse följderna av processen och ta dem på allvar ledde det till fenomen som alienation, rädsla och bortträngning, exakt såsom i fråga om Brexit-omröstningen.

I Brexit förenades konsekvenserna av den EU-interna migrationen och den generella EU-fientligheten.

I Brexit förenades konsekvenserna av den EU-interna migrationen och den generella EU-fientligheten, skriver Koskiaho. EU-fientligheten fanns i synnerhet där man tio år tidigare tagit emot östeuropéerna som välkommen arbetskraft, exempelvis på åkrarna och i livsmedelsindustrin. Med tiden upptäckte de gamla invånarna att nykomlingarna inte alls hade för avsikt att flytta tillbaka hem, utan att de hade slagit sig ner som en ställvis dominerande del av orternas näringsliv.

Koskiaho menar att utvecklingen kan leda till att invandrarna klassificeras som en samhällsgrupp och majoritetsbefolkningen som en annan. Sålunda differentieras grupperna utifrån språk, utbildning, kön och bosättningsort. Hur grupperna ska kunna integreras med varandra blir en ny samhällelig fråga.

Lärdom för uppbyggnaden av vårdreformen?

Låt oss ännu återgå till Finland och det löfte om en jämn fördelning av välfärden som Neuvonen beskriver. Om löftet om välfärd är orealistiskt, gäller detta då också vårdreformen, som byggs upp kring landskapscentrumen snarare än kring storstadscentrumen?

”Det är en bra poäng”, svarar Timo Seppälä, forskningschef vid Institutet för hälsa och välfärd, och fortsätter: ”Men vårdreformen behövs eftersom vi lever i ett dynamiskt samhälle medan sjukhusnätverket är från 1970-talet. Man bor inte längre på samma ställen som på 70-talet. Också serviceformerna och servicesätten har förändrats väsentligt. Därför finns det skäl att se över helheten så att den blir mer dynamisk.”

Flyttningen medför till och med betydande utmaningar för helheten, om man i enlighet med grundlagen förutsätter samma servicenivå i hela landet.

Seppälä anser att flyttningen medför till och med betydande utmaningar för helheten, om man i enlighet med grundlagen förutsätter samma servicenivå i hela landet. Enligt Seppälä får vårdreformen dock inte utgå från detta, utan den måste utgå från att det i glesbygden finns sinsemellan likadana tjänster som fastställts som nödvändiga.

”Därför är debatten om att seniorerna på Iniö borde ha tillgång till samma tjänster som seniorerna i exempelvis Främre Tölö lite naiv. Överlag väljer folk bosättningsort av oerhört heterogena skäl, som inte nödvändigtvis har något alls att göra med till exempel social- och hälsovårdstjänsterna.”