Facebook Twitter LinkedIn Sähköposti

Det grundläggande utkomststödet avslås oftast på grund av inkomsterna

Utifrån statistiken för början av året går det att dra vissa slutsatser om huruvida man lyckats kanalisera det grundläggande utkomststödet på rätt sätt.
Text Tuija Korpela, FPA och Minna Ylikännö, FPA, Översättning Kurt KavanderBilder Antti Pulkkinen

Det grundläggande utkomststödet, som sedan årsskiftet sköts av FPA, är ett sistahandsstöd för hushållen. Rätt till utkomststöd har var och en som ”är i behov av stöd och inte kan få sin utkomst genom förvärvsarbete, verksamhet som företagare, med hjälp av andra förmåner som tryggar utkomsten, genom andra inkomster eller tillgångar, genom omvårdnad från en sådan persons sida som är försörjningspliktig gentemot honom eller på något annat sätt” (2 § i lagen om utkomststöd) .

FPA beslutar om beviljandet av stöd på grundval av lagen och den förmånsanvisning som grundar sig på denna. Kompletterande och förebyggande utkomststöd ska alltjämt sökas hos den egna boendekommunen.

Avsikten med att överföra det grundläggande utkomststödet till FPA var att förbättra likställdheten mellan de sökande, förenkla ansökningsprocessen och frigöra resurserna inom det kommunala sociala arbetet till förmån för socialt arbete med klienterna. Likställdhet efterstävas framför allt genom att besluten om grundläggande utkomststöd för alla sökande fattas utifrån en enhetlig förmånsanvisning.

Uppfylls likställdheten?

Erfarenheterna från början av året visade att överföringen av utkomststödet i sin komplexitet var tekniskt synnerligen besvärlig. Snart nås dock en lösning på de tekniska problemen i ansöknings- och beslutsprocessen. Därefter kvarstår dock andra problem som mer allmänt hör samman med hur det sociala trygghetssystemet fungerar eller snarare sagt inte fungerar.

Ett sådant problem är att nivån på den sociala tryggheten är för låg. De utmaningar vid överföringen av det grundläggande utkomststödet som lyfts fram även i medierna kan inte till alla delar lösas genom tekniska systemomställningar eller ens ökad beslutsprövning. Den senare vore dessutom problematisk med hänsyn till uppfyllandet av likställdhetsmålet. En av de stora utmaningarna är inkomstöverskottet och hur det ska beaktas i besluten om grundläggande utkomststöd.

Avslag på 28 procent av de nya ansökningarna

I början av året fattade FPA drygt 452 000 beslut om grundläggande utkomststöd. Av dem gällde cirka hälften nya sökande, och av dessa avslogs 28 procent. Med nya sökande avses de som för första gången ansöker om grundläggande utkomststöd hos FPA och sökande som inte fått eller ansökt om grundläggande utkomststöd hos FPA under föregående månad.

Oftast, dvs. i 64 procent av fallen, avslogs en ny ansökan eftersom de sammanlagda inkomsterna och tillgångarna i sökandens hushåll översteg hushållets sammanlagda utgifter. Den näst vanligaste avslagsorsaken var att utredningar saknades, dvs. att sökanden trots uppmaningar inte hade lämnat in de behövliga bilagorna inom utsatt tid. Detta var orsaken till 30 procent av avslagen.

Målet är att minska fattigdomen

Ett beslut om grundläggande utkomststöd grundar sig på en beräkning av de sammanlagda utgifterna och inkomsterna i sökandens hushåll. Grundläggande utkomststöd kan beviljas för utgifter som omfattas av grunddelen och för andra normala utgifter till den del de överstiger hushållets disponibla inkomster och tillgångar.

För ensamstående utan barn är grunddelen 487,89 euro per månad. Grunddelen är avsedd att täcka bland annat utgifterna för mat, kläder, personlig hygien, städning, hobbyer och rekreation samt mindre betydande hälso- och sjukvårdsutgifter. Utöver dessa beaktas till skäligt belopp exempelvis boendeutgifter, nödvändiga flyttkostnader och andra sådana utgifter för offentlig hälso- och sjukvård som inte omfattas av grunddelen.

Man trodde att tröskeln för ansökan skulle bli lägre i och med att stigmat för att sköta ärenden på socialbyrån skulle försvinna.

När det grundläggande utkomststödet överfördes till FPA var ett av målen att minska underutnyttjandet av förmånen. Man trodde att tröskeln för ansökan skulle bli lägre i och med att stigmat för att sköta ärenden på socialbyrån skulle försvinna.

Minskat stigma och samtidigt minskat underutnyttjande skulle främja regeringens mål att minska fattigdomen. Detta skulle också tala för utkomststödsreformens nödvändighet trots kritiken mot reformen.

Eftersom jämförelsedata för tiden före överföringen saknas, finns ingen exakt information om hur mycket antalet ansökningar och i synnerhet antalet helt nya sökande har ökat. Enligt en enkät inom ramen för Socialbarometern verkar överföringen ändå ha sänkt ansökningströskeln.

Att stigmat har minskat kan komma till uttryck också så att allt fler prövar sin lycka och ansöker om grundläggande utkomststöd trots vetskapen om att de inte har rätt till stödet. Även om det utifrån den insamlade registerinformationen inte direkt går att observera att det så kallade överutnyttjandet eventuellt har ökat jämfört med tiden före reformen, kan fenomenets omfattning dock bedömas genom att analysera de ansökningar som har avslagits på grund av inkomstöverskott.

Är grundtrygghetsnivån tillräckligt hög?

Utifrån en preliminär analys fick 35 500 hushåll avslag på sin första ansökan om grundläggande utkomststöd på grund av för höga inkomster.

För dem som för första gången ansökte om grundläggande utkomststöd hos FPA varierade de beräkningsmässiga överskott som avslagen grundade sig på från noll euro till mycket stora belopp – upp till hundratusentals euro. I hälften av fallen var överskottet dock mindre än 200 euro. För endast 1 100 hushåll visade beräkningen ett överskott på mindre än 10 euro.

Trots att beräkningarna visar ett inkomstöverskott räcker inkomsterna i praktiken inte till, varför hushållen måste ansöka om utkomststöd.

För dem som fick avslag på grund av inkomstöverskott var medelinkomsten cirka 1 300 euro per månad. I medeltal var inkomsterna cirka 270 euro större än de beräkningsmässiga utgifterna. Även om det bland de sökande kan finnas sådana som så att säga prövar sin lycka är det sannolikt att merparten av de sökande har ett faktiskt behov av denna sistahandsförmån. Trots att beräkningarna visar ett inkomstöverskott räcker inkomsterna i praktiken inte till, varför hushållen måste ansöka om utkomststöd.

I den offentliga debatten har man fäst uppmärksamhet vid att grundtrygghetsnivån är för låg och att behovet av utkomststöd därför ökar kontinuerligt. Analysen visar att ökningen skulle kunna vara ännu större, om det sociala trygghetssystemet i grundlagens anda tillförsäkrade alla en möjlighet till ett människovärdigt liv.