Systemet med sociala förmåner som är beroende av motprestationer och problematiken kring flitfällor är ständigt återkommande teman i den livliga offentliga debatten. Gör den sociala tryggheten människorna lata? Kan man tvinga arbetslösa att söka jobb? Ska man använda piska eller morot? Leder den aktiverande sociala tryggheten till tvångsarbete? Det försök med en basinkomst som nu planeras har gett diskussionen en extra krydda.
Antti Parpo arbetar som förändringsdirektör vid Åbo stad. Han har undersökt fenomenet med flitfällor i sin doktorsavhandling. Parpo, som är tjänstledig från tjänsten som social- och hälsovårdsdirektör i Raumo, har under sin tidigare akademiska karriär fördjupat sig i aktiveringsproblematiken i detalj.
I november 2013 sammanställde han i samarbete med den enhet vid Institutet för hälsa och välfärd som ansvarade för minimiskyddet en utredning, som överlämnades till den dåvarande omsorgsministern Paula Risikko. Bakom detta arbete låg det ständiga behovet att göra arbetet mer ekonomiskt sporrande och en vilja att avskaffa flitfällorna.
Avsaknaden av en vision har bromsat upp verkställandet av modellerna för en aktiverande social trygghet.
Parpo menar att avsaknaden av en vision har bromsat upp verkställandet av modellerna för en aktiverande social trygghet, trots att social- och hälsovårdsministeriet fortsatte utredningsarbetet och år 2015 publicerade en arbetsgruppsrapport om aktiverande social trygghet. I år har finansiering också beviljats för den utredning av modeller för en aktiverande social trygghet som leds av Heikki Hiilamo, professor vi Helsingfors universitet.
De arbetslösa bör bli delaktiga
Antti Parpo menar att den pågående historiska cykeln har aktualiserat debatten om en aktiverande social trygghet på nytt.
”I det nordiska välfärdssamhället har de sociala förmånerna i regel inte varit beroende av motprestationer. Nu börjar de som byggt upp välfärdssamhället dra sig tillbaka från arbetsmarknaden, och de ersätts av en generation som har helt andra åsikter. Samtidigt vänder vårdreformen upp och ner på hela servicesystemet, och den eventuella basinkomsten kommer att ändra vårt inkomstöverföringssystem”, förklarar Parpo.
Den centrala tesen i Parpos utredning går ut på att aktivera de människor som lever på utkomstskydd för arbetslösa och grundläggande utkomststöd.
”Man gör inte arbetet mer ekonomiskt sporrande i någon väsentlig grad enbart genom små beskattnings- och inkomstöverföringstrick. Det krävs en helt annan approach. En genuin aktivering gör människorna mer delaktiga i samhället och förbättrar deras psykiska hälsa. Om alla i samhället aktiveras finns det inga flitfällor. Undersökningar har visat att de arbetslösa har varit nöjda redan med de nuvarande aktiveringsåtgärderna”, motiverar Parpo.
Aktivering leder inte till sysselsättning
Parpo räknar upp följande mål för den aktiverande sociala tryggheten: förebygga marginalisering bland den del av befolkningen som är i arbetsför ålder, främja sysselsättning och delaktighet, stärka den sociala trygghetens legitimitet och göra det mer ekonomiskt sporrande för människorna att aktivera sig. Till de viktigaste målen hör att öka delaktigheten och förebygga marginalisering.
”Aktiveringspolitikens sysselsättande effekt är trots allt ganska svag. Den bidrar främst till att upprätthålla arbetsförmågan så att den är kurant, då det finns arbete att få”, konstaterar Parpo.
En aktivering som förebygger marginalisering gynnar det allmännas väl. Med aktivering avses till exempel dagens rehabiliterande arbetsverksamhet, som strävar efter att människorna ska upprätthålla sin arbetsförmåga, skapa nätverk och bygga sociala relationer.
”Statistiken över långtidsarbetslösa visar vad som kan hända då människor isolerar sig från samhället och håller sig inom fyra väggar. Det uppstår många olika problem som blir dyra för samhället”, menar Parpo.
Var femte arbetslös deltar redan
I den modell som Parpo föreslår består aktiveringen av småskaligt extra arbete och stödarbete som utförs ett par dagar i veckan, några timmar åt gången. Dessa arbeten skulle inte finnas till buds på den fria arbetsmarknaden och konkurrerar således inte med de anställda arbetstagarnas lönearbete.
Syftet med Parpos förslag är inte att skapa ett helt nytt system, utan att utvidga den befintliga modellen för rehabiliterande arbetsverksamhet där den anställda får 9 euro ersättning per dag för sitt arbete. Redan nu deltar tiotusentals arbetslösa i olika aktiveringsåtgärder, såsom arbetskraftsutbildning, träningar, arbets- och utbildningsförsök samt rehabiliterande arbetsverksamhet. Förslagsvis kunde man använda både piska och morot i aktiveringssyfte, men ändå så att vikten ligger mer på incitamenten, dvs. på höjda förmåner.
Basinkomst med krav på motprestation
Parpos aktiveringsförslag innehåller samma sanktioner som gäller för det nuvarande grundläggande utkomststödet och utkomstskyddet för arbetslösa. Det grundläggande utkomststödet kan till exempel sänkas med 20–40 procent om stödmottagaren vägrar att ta emot ett arbete eller arbetskraftspolitisk utbildning som erbjuds. År 2012 fattades 90 000 karensbeslut gällande ansökningar om utkomstskydd för arbetslösa. Grunden för karensbesluten var den arbetslösas ”klandervärda förfarande”. Oftast handlade det om att personen hade vägrat att ta emot ett erbjudet arbete.
”Om aktiveringen genomförs är det viktigt att det inte tolkas som en vägran att ta emot ett aktiveringsarbete, om inget lämpligt arbete finns till buds”, påpekar Parpo.
Även om aktiveringsåtgärderna i Parpos modell riktar sig främst till dem som lever på utkomstskydd för arbetslösa och utkomststöd kan modellen ändå tillämpas på alla inkomstöverföringssystem, till exempel basinkomstmodellen. Incitamenten att arbeta och aktiveringen är universella fenomen.
”Jag understöder inte en sådan fri basinkomst utan några som helst krav på motprestationer som man röstade om bland annat i Schweiz i somras. Om samhället bidrar med en inkomstöverföring har också mottagaren ett ansvar att å sin sida bidra med en liten arbetsinsats i samhället. Denna diskussion har knappt börjat i vårt land”, säger Parpo.
Det finns arbete
Trots att de mest positiva prognoserna visar att den stigande arbetslöshetskurvan småningom börjar vända neråt fanns det enligt Statistikcentralen fortfarande över 270 000 arbetslösa arbetssökande i Finland i juni. Hur ska man kunna sysselsätta en så stor grupp människor ens med hjälp av stödarbeten?
”Denna samma retorik har använts i alla tider. Inte har vi ju någonsin haft en situation där alla skulle ha ett jobb. Det är klart att vi inte kan aktivera varenda en person som är arbetslös, men nog så många som möjligt”, svarar Parpo.
Aktiveringen bör enligt Parpo riktas in på de unga och på gruppen långtidsarbetslösa och andra svårsysselsatta personer. Personer som har varit arbetslösa en kortare tid än sex månader bör enligt Parpo inte omfattas av systemet, eftersom det ändå är mer sannolikt att de hittar arbete jämfört med andra arbetslösa. Också när det gäller personer som fyllt 60 år bör det övervägas vad man kan åstadkomma genom aktiveringsåtgärder.
Personer som har varit arbetslösa en kortare tid än sex månader bör inte omfattas av systemet.
Parpo menar att det finns gott om stödarbeten som lämpar sig för aktiveringssyftet såväl inom den offentliga sektorn och organisationerna som på den privata sidan. Parpo har föreslagit att alla aktörer för in en lista över de aktiveringsarbeten de kan erbjuda i en webbapplikation, där den arbetslösa kan välja ut det arbete som passar honom eller henne bäst. De arbetslösa kunde också själva tillsammans med arbetsgivarna komma med idéer och förslag på lämpliga uppgifter.
Kommunerna och staten skulle ansvara för finansieringen av systemet. Som motvikt till utgifterna skulle marginaliseringen och de kostnader som den medför enligt Parpo minska.
”Arbetsuppgifter finns det nog. Det gäller bara att vilja hitta dem. Som exempel kan nämnas parkarbete, stöduppgifter på åldringshem, hjälp för äldre samt på landsbygden också mycket assisterande arbete och grannhjälpsaktigt arbete som man kan få en liten slant för”, säger Parpo.
Om alla människor aktiveras, finns det inga flitfällor.
Aktiveringsåtgärderna skulle enligt Parpo inte skapa en ny grupp av billig arbetskraft.
”Vi talar om arbete som annars förblir ogjort. Till exempel inom den kommunala äldreomsorgen kunde det mycket väl finnas assisterande personal utöver den minimipersonal som bestäms i lag.” ¶
Utredningen av en aktiverande social trygghet initierades av forskarna, berättar Antti Parpo, som själv är forskare och arbetar som förändringsdirektör vid Åbo stad.
”Aktiveringen bör ha en sysselsättande effekt”
Enligt Juhana Vartiainen, riksdagsledamot för Samlingspartiet, visar nordiska forskningar att en aktivering av arbetslösa och en aktiverande social trygghet främst verkar som en skrämselmetod.
”Ju mer förpliktande och tyngre aktiveringsåtgärderna är, desto ivrigare söker människorna andra arbetstillfällen. Forskarna har också kommit fram till att arbetslöshetsperioderna förkortas om man förknippar utkomstskyddet för arbetslösa med vissa krav”, säger han.
Enligt Vartiainen kan aktiveringsarbetena i regel inte bestå av sådant arbete som erbjuds på den öppna arbetsmarknaden. Å andra sidan anser han att det vore förödmjukande att tvinga de arbetslösa att utföra helt improduktivt arbete och skenbara sysslor. Aktiveringen får inte leda till att det är sedvanligt avlönat arbete inom den offentliga sektorn som utförs.
”Om de arbetslösa sysselsätts inom den offentliga sektorn blir resultatet en större offentlig sektor men ingen hållbar minskning av arbetslösheten. Sysselsättningen skulle leda till att fackförbunden börjar ställa hårdare lönekrav och arbetslöshetssiffrorna börjar stiga igen. Det enda vi då gör är att vi gömmer arbetslösheten under mattan för en stund.”
Målet med aktiveringsåtgärderna borde i första hand vara att få människorna att söka arbete.
”Antalet lediga arbetsplatser har börjat öka parallellt med arbetslöshetssiffrorna. Vi har ett tydligt problem då människorna inte upplever det som ekonomsikt sporrande att söka lediga arbetsplatser. I de stora städerna orsakar den giftiga kombinationen av bostadsstöd och utkomststöd en situation där tröskeleffekten lätt överstiger 80 procent, dvs. att det blir mindre än 20 procent av bruttolönen kvar då man drar bort stöden, räknar Vartiainen.
Enligt Vartiainen borde man som motprestation kräva att människorna ska söka arbete och delta i utbildningar och andra aktiveringsåtgärder.
Den allvarliga diskussionen om att göra utkomstskyddet för arbetslösa och utkomststödet beroende av motprestationer är enligt Vartiainen efter sin tid. I de andra nordiska länderna har man försökt lösa detta problem redan i 20 år.
”Kanske har fackföreningens starka ställning hos oss bromsat upp diskussionen och utvecklingen”, menar han.
Enligt Vartiainen har till exempel Danmark lyckats lösa problematiken kring den sociala tryggheten. Där ligger utkomstskyddet för arbetslösa på en högre nivå än i Finland, men samtidigt manar man aktivt på stödmottagarna att söka arbete.
”Ju mer vi manar på och tvingar de arbetslösa att aktivera sig på arbetsmarknaden, desto generösare kan vi vara med utkomstskyddet för arbetslösa. I Danmark måste de arbetslösa aktivt söka arbete och ta emot ett arbete som erbjuds. En arbetslös person kan förlora sina stöd helt och hållet om han eller hon inte tar emot ett arbete. I allmänhet räcker det med att använda systemet som skrämselmetod; det är ytterst sällan som en arbetslös verkligen blir av med stöden. Det finländska systemet är inte lika hårt. Hos oss är situationen dessutom den att de arbetslösa får en högre jämkad dagpenning om de deltar i aktiveringsåtgärder, vilket gör att skrämseleffekten försvagas”, säger Vartiainen.
Arbetslöshetsperioderna förkortas om man förknippar utkomstskyddet för arbetslösa med vissa krav”, säger Juhana Vartiainen.
I Danmark måste de arbetslösa aktivt söka arbete och ta emot ett arbete som erbjuds.