Redan för två decennier sedan levde vi i spänning på jobbet under regeringsförhandlingarna och väntade ivrigt på regeringsprogrammet. Hur skulle det gå för utkomststödet, skulle det överföras till FPA?
I väntans stunder spekulerade vi om hurdana slutsatser beslutsfattarna skulle komma att dra av försöket med utkomststödet, som ur kundernas och FPA:s synvinkel var lyckat. När allt kom omkring var politikerna inte redo att överföra handläggningen av utkomststödet till FPA. Var de rädda för att kostnaderna skulle skena iväg, för att FPA:s ställning skulle bli starkare eller var de ovilliga att lösgöra pengar från socialarbetets verktygsback? Vi var besvikna, för vi på FPA hade varit redo att ta emot utkomststödet.
Min dåvarande arbetsplats, FPA-byrån i Lieksa, deltog i försöket med utkomststöd 1995–1996. När FPA från och med år 2017 tar över det grundläggande utkomststödet är det bra att tänka tillbaka på detta försök. På 90-talet överfördes det allmänna bostadsbidraget, barnbidraget och stödet för hemvård av barn från kommunerna till FPA. Utvecklingen löpte problemfritt tack vare FPA:s datateknik, fungerande processer och kunniga personal. Förtroende för FPA:s förmåga att handlägga och betala ut sociala förmåner ökade. Ett naturligt nästa steg hade varit att överföra också utkomststödet till FPA.
Försöket med utkomststöd väckte entusiasm hos de FPA-anställda men samtidigt tveksamhet. Klarar vi av att sköta utkomststödsärenden och hur kommer kundservicen att påverkas? Entusiasmen bottnade i att det ur kundens synvinkel var praktiskt att kunna få alla tjänster över samma disk. Både kunden och samhället vinner på att kunden lämnar in sina papper på ett ställe och får sina förmåner efter en handläggning. FPA hade uppgifter om de primära förmånerna och det var enkelt att räkna ut beloppet av utkomststöd på basis av dem. Detta var lätt att förstå med vanligt sunt förnuft. Hur hade man råd att bolla uppgifterna mellan två olika ställen? När försöket avslutades fick handläggarna på FPA och socialväsendet återgå till att ringa varandra och utbyta information.
Hur hade man råd att bolla uppgifterna mellan två olika ställen?
Personalen funderade på förhand om utkomststödskunderna skulle föra med sig orolighet och otrygghet till byråerna. Folk var rädda för att kissluktande uteliggare eller labila knarkare skulle dyka upp. Även om faktumet då och än i dag är att nästan alla utkomststödskunder redan är kunder också hos FPA. Och hur gick det sen? Kundflödet fortsatte som vanligt, utan någon märkbar förändring.
Under försöket kunde vi ibland i samband med kundbetjäningen fatta beslut om utkomststöd och förmånsbeslut som hörde ihop med det. Kunden fick alltså beslutet med sig direkt. Effektivt, eller hur? Då på 1990-talet var både ansökningarna och besluten i pappersform. År 2017 kommer säkerligen en stor del av ansökningarna om utkomststöd att göras elektroniskt via FPA:s e-tjänst. Man behöver inte vandra till en FPA-byrå för att fylla i en ansökningsblankett.
Under försöket himlade vi oss över de primära förmånernas låga belopp, som automatiskt ger kunden rätt till utkomststöd. Vad vad det för vits med det? Det kändes minsann inte meningsfullt att fatta ett beslut om arbetsmarknadsstöd eller minimibeloppet för föräldradagpenning, och utöver det alltid ett beslut om utkomststöd som komplement. Också karenser som kan te sig som straff – t.ex. inom arbetslöshetsförmånerna – förlorade sin betydelse, då samma myndighet drog in en förmån men istället beviljade en annan, kanske till och med större förmån. Då tänkte vi att en överföring av utkomststödet till FPA utan vidare skulle leda till en reform av den sociala tryggheten i riktning mot en basinkomst.
Efter 20 års stötande och blötande kommer utkomststödets grunddel att falla under FPA:s förmånsparaply. Enligt regeringsprogrammet kommer man att starta ett försök med basinkomst. Mycket vatten kommer att rinna under broarna innan det önskade slutresultatet ros i hamn. Snart får vi säkert anmäla oss till ett försök med basinkomst!
