Hälsovård ska producera hälsonytta. Socialtjänster ska hjälpa folk att få bättre kontroll över sina liv. Inom rehabiliteringen går det inte att skilja de här frågorna åt: rehabilitering har som uppgift att förbättra människans förutsättningar att fungera i samhället med beaktande av båda de ovan nämnda infallsvinklarna.

Rehabilitering är målinriktad verksamhet, och mål kan ställas upp för vilket viktigt område som helst i rehabiliteringsklientens liv. För att rehabiliteringen ska lyckas behövs olika åtgärder – handledning, terapi, omändringar i miljön, bearbetning av attityder samt personliga hjälpmedel – allt enligt individens behov.

Rehabilitering indelas i medicinsk, pedagogisk, social och yrkesinriktad rehabilitering. Denna indelning grundar sig på anordnarens yrkeskunnande och centrala uppgift.

Rehabiliteringsklienten å sin sida behöver en människa eller människor som ser hans behov som en helhet.

Rehabiliteringsklienten å sin sida behöver en människa eller människor som ser hans behov som en helhet, inte splittrade på rehabiliteringens olika delområden.

I praktiken omsätts denna idé om helhetsrehabilitering bäst i statliga specialskolor.

I praktiken omsätts denna idé om helhetsrehabilitering bäst i statliga specialskolor, där skolan har helhetsomfattande ansvarar för elevernas behov – för undervisningen, för den medicinska rehabiliteringen och för boendeservicen. I Valteri-skolorna blir den centrala sote-uppgiften verklighet: behoven bestämmer innehållet, och man svarar mot behoven med gemensamma krafter. Men alla rehabiliteringsklienter placeras inte i specialskolor.

I Finland finns det omkring 300 000 personer med sällsynta diagnoser. Gemensamt för dem är inte bara att diagnosen fås sent och att det dröjer innan behandlingen kommer i gång utan också att de behöver psykosocialt stöd och att de ofta har ett långvarigt behov av rehabilitering. För att svara mot de multiprofessionella behov som dessa personer har byggs det nu som bäst upp kompetenscentra vid universitetssjukhusen.

Kompetenscentrumen koncentrerar sig inte enbart på medicinskt kunnande på toppnivå, utan centrumen ska också svara mot behovet att i praktiken omsätta och utveckla det psykosociala stödet och rehabiliteringen. Då befinner vi oss åter i det som bildar kärnan i sote: både medicinsk behandling och multiprofessionell rehabilitering som svarar mot de individuella behoven ska skötas inom den öppna vården.

Man måste identifiera vilka faktorer som inverkar på funktionsförmågan.

Men vår vardag ställer också till med funktions- och delaktighetsproblem. Det kan handla om begränsningar som såväl kropp som psyke ställer, och det kan också röra sig om begränsningar på grund av den allmänna funktionsförmågan eller av den fysiska och sociala omgivningen. Åter krävs det kunnande: man måste identifiera vilka faktorer som inverkar på funktionsförmågan, vilka funktionella begränsningar de medför samt vilka resurser personen har. Här räcker det inte med enbart en medicinsk bedömning av funktionsförmågan. Kärnan ligger nu i sote-samarbetet mellan kommunens socialarbete, daghem, skola, läroinrättningar och arbetsförvaltning.

För rehabilitering behövs inte alltid professionella. Oftast krävs i alla fall att någon yrkeskunnig ger anvisningar och inspiration, med hjälp av vilka rehabiliteringsklienten styrs till aktiv verksamhet. Alla anställda inom social- och hälsovården borde också tillägna sig ett rehabiliterande förhållningssätt i sitt arbete. Då ser man möjligheter till förändring i sitt dagliga arbete, i kundernas vardag. Att kunderna beaktas helhetsinriktat vid varje möte är sote-arbete när det är som bäst.

Alla som insjuknat eller blivit handikappade påminns ständigt om sin förlust och om allt de tvingas avstå ifrån. Om rehabiliteringsklienten kan lita på att han får något i stället för det han gått miste om har han redan tagit ett steg framåt. Därför måste vi se till att rehabiliteringen finns i sote-systemets kärna, också om systemets producenter och alla aktörer skulle bytas ut. Detta måste synas också i den kommande sote-reformen. ■