Under de närmaste åren måste arbetsmarknaden raskt anpassa sig till omvälvningarna i arbetet. Det innebär svåra beslut.

”Läget är synnerligen oroväckande därför att förtroendet mellan arbetsmarknadsparterna för närvarande prövas hårt”, säger Tuire Santamäki-Vuori, direktör för avdelningen för välfärd vid THL.

Hon anser att förtroende och respekt upprätthåller traditionen om gemensamma överenskommelser. Ansvarsfullt agerande innebär att man inte med avsikt trampar motparten på tårna även när sådana tillfällen erbjuds.

Santamäki-Vuori anser att både arbetslagstiftningen och den sociala tryggheten måste ses över.

”Bristande förtroende påverkar i praktiken starkt hurdana beslut det finska samhället kan ta såväl nationellt som lokalt”, konstaterar hon.

Nollavtalen skapar ohållbara problem

Santamäki-Vuori har länge följt det finska arbetslivet från första parkett. Hon har tidigare arbetat som statssekreterare vid arbets- och näringsministeriet samt vid finansministeriet. Under 2000-talets första decennium var hon ordförande för Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL.

”Det är ett faktum att det blivit vanligare att låta göra arbeten enligt en praxis som medför allra mest osäkerhet. Företagarrisken har lagts på arbetstagarnas skuldror. Nollavtalen är det grövsta exemplet på detta”, säger Santamäki-Vuori.

Enligt Statistikcentralen har drygt 80 000 arbetstagare nollavtal.

Ett nollavtal innebär ett arbetsavtal där det överenskommits att minimiantalet arbetstimmar är noll. Arbetsgivaren garanterar således inte arbetstagaren ett visst antal veckotimmar utan kan erbjuda arbete enligt eget behov. Nollavtal förekommer framför allt inom handel, hälsovårds- och socialtjänster samt kost och logi. Enligt Statistikcentralen har drygt 80 000 arbetstagare nollavtal.

För arbetstagarna kan ett nollavtal medföra många slags problem: försörjningen och arbetspassen blir svåra att förutse och nödvändigtvis betalas inte någon lön för sjukdoms- eller uppsägningstid. Nollavtalen har därför betraktats som ett medel genom vilka arbetsgivarna kringgår de rättigheter som arbetstagarna tillförsäkras genom lagar och kollektivavtal.

I slutet av mars förkastade riksdagen ett medborgarinitiativ genom vilket nollavtalen skulle ha förbjudits. I sin halvtidsöversyn lovade regeringen dock ingripa i de mest flagranta missförhållandena.

”Jag tycker att det var rätt att man inte förbjöd nollavtalen kategoriskt, men gränserna för när sådana kan användas kunde vara stränga. Vi behöver dock reformer. Det finns ohållbara problem i samband med förmånerna vid arbetslöshet och betalningen av lön för sjukdomstid”, fastslår Santamäki-Vuori.

Dyrt med basinkomst

Enligt Santamäki-Vuori krävs stora reformer i den sociala tryggheten, eftersom nollavtalen utgör endast ett ytterlighetsexempel på atypiska anställningar. Det har blivit vanligare också med bland annat deltids- och korttidsarbeten samt förvärvsverksamhet som egenföretagare.

Santamäki-Vuori ser inte någon lösning i en så radikal reform som en basinkomst skulle innebära.

”Många basinkomstmallar, såsom den aktuella försöksmallen, blir för dyra om de tillämpas på hela befolkningen”, påpekar hon.

Santamäki-Vuori anser det viktigt att också de som bedriver förvärvsverksamhet som egenföretagare får en starkare ställning.

Santamäki-Vuori skulle stöda sysselsättningsmöjligheterna exempelvis genom att öka den personliga servicen på arbets- och näringsbyråerna, höja lönesubventionen och stärka det aktiva sociala arbetet bland vuxna.

Även utan radikala reformer av den sociala tryggheten bör grunderna för hur förmånerna fastställs förenhetligas, förmåner sammanslås och kontaktytorna mellan förmånerna luckras upp.

”För närvarande är gränserna mycket skarpa, till exempel i fråga om när den som får arbetslöshetsunderstöd får studera. Sådana här trösklar borde åtgärdas”, anför Santamäki-Vuori.

Hon anser det viktigt att också de som bedriver förvärvsverksamhet som egenföretagare får en starkare ställning. Hon gissar att allt fler framöver kommer att få sin försörjning antingen genom förvärvsverksamhet som egenföretagare eller som företagare vid sidan av lönearbete.

Santamäki-Vuori anser att man tagit de första stegen i rätt riktning när man börjat bereda möjligheten för arbetslösa att under arbetslöshetstiden kunna inleda entreprenörskap som bisyssla. En annan bra reform är rätten att få arbetslöshetsförsäkra arbete som företagare och löntagare samtidigt.

Omläggning av arbetstidsersättningarna?

Santamäki-Vuori förutspår att anställningsvillkoren kommer att förändras även för fast anställda. Hon ifrågasätter de nuvarande ersättningarna för obekväm arbetstid exempelvis under arbete på kvällar och veckoslut.

”Kan ersättningarna av nuvarande nivå längre motiveras i och med att arbetsrytmen har förändrats och mobiliseringen lett till att man jobbar när och var som helst?”, frågar sig Santamäki-Vuori.

Om man befattar sig med arbetstidsersättningarna får det dock inte leda till en lägre inkomstnivå i branscher med låga löner redan från förut.

”När kommunsektorn sänkte erfarenhetstilläggen kanaliserades arbetsgivarens inbesparingar på så sätt att grundlönerna höjdes. Om arbetstidslagstiftningen ändras måste man i kollektivavtalen fundera ut lämpliga kompensationer”, påminner Santamäki-Vuori.

Ökade inkomstskillnader förvränger verklighetsuppfattningen

Tuire Santamäki-Vuori bekymrar sig över ytterligheterna inom inkomstfördelningen och i synnerhet över att inkomstnivåökningen för dem som tjänar mest skenar iväg.

”Om inkomsterna rör sig i en helt annan värld än hos befolkningsmajoriteten blir också den verklighet som man lever i en helt annan. Förmågan att ha förståelse för andras livssituation och problem fördunklas, vilket är farligt med hänsyn till den nationella enigheten”, säger Santamäki-Vuori.

Exempelvis måste möjligheterna för partiellt arbetsföra och personer med nedsatt funktionsförmåga förbättras.

I skalans andra ända finns en grupp individer som riskerar att helt uteslutas ur arbetslivet. Exempelvis måste möjligheterna för partiellt arbetsföra och personer med nedsatt funktionsförmåga förbättras. Enligt Santamäki-Vuori kunde ett alternativ vara att utvidga skyldigheten att erbjuda mer arbete.

För närvarande är en arbetsgivare med stöd av arbetsavtalslagen skyldig att erbjuda sina egna deltidsanställda mer arbete innan nya anställda rekryteras. Å andra sidan kringgår nollavtalen denna skyldighet.

”Skyldigheten att erbjuda mer arbete är synnerligen sträng förutom i fråga om nollavtalen. Skyldigheten utgör ett hinder för exempelvis uppkomsten av läroavtalsplatser och deltidsanställning av personer med nedsatt funktionsförmåga. Vi har orsak att grunna över sådana accentueringar i arbetslagstiftningen”, säger Santamäki-Vuori.

Arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte som en del av studierna

Genom arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte kan de som annars har svårt att få arbete få in foten i arbetslivet. Verksamheten har kritiserats som ineffektiv eftersom endast ett fåtal av deltagarna lyckas få ett lönearbete efteråt. Problemet är att innehållet i och kvaliteten på arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte är så brokiga. Kritikerna anser att verksamheten utnyttjas hänsynslöst för att rekrytera oavlönad arbetskraft.

”Det är sant att man på sina håll låter göra arbete i form av arbetsverksamhet utan anställningsförhållande. Till verksamheten kanaliseras också individer som inte har några problem med arbets- eller funktionsförmågan och som snarast borde erbjudas lönesubventionerat arbete”, anmärker Santamäki-Vuori.

Idén med arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte är att den ska leda till nästa steg på arbetsbanan. Enligt Santamäki-Vuori kunde detta ske exempelvis genom att förvärvat kunnande erkänns som studier. Med detta avses att arbetsprövning och verkstadsperioder ska räknas som yrkesstudier.

”Man bör inte heller glömma att arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte alltid är en sistahandstjänst som borde kompletteras med vittgående social- och hälsovårdstjänster.”

Den tekniska utvecklingen minskar också expertarbetena

Tuire Santamäki-Vuori förutspår att vi inte ännu sett den största omvälvningen av det finska arbetslivet.

”Utvecklingen inom artificiell intelligens och robotisering innebär ett stort steg. Dessa kommer att ersätta en del av människans arbete. En väsentlig fråga är hurdana arbetsuppgifter som kommer att uppstå i stället”, analyserar Santamäki-Vuori.

För vilka ändamål vill vi utnyttja de tillämpningar som tas fram? Kan man kompensera omvårdnad och närvaro med hjälp av dem?

Redan nu har många utförande yrken försvunnit eller håller på att försvinna. Framöver kommer förändringen att beröra också tjänstemannayrken och expertuppgifter, antar Santamäki-Vuori.

Osäkerheten till följd av omvälvningen berör allt fler. Föregripande utveckling av kunnandet är den viktigaste uppgiften i syfte att förbättra sysselsättningen och samtidigt välfärdsfinansieringen.

”Också stora etiska frågor aktualiseras. För vilka ändamål vill vi utnyttja de tillämpningar som tas fram? Kan man kompensera omvårdnad och närvaro med hjälp av dem?”, frågar sig Santamäki-Vuori.